om att fylla år


johnny depp och lily rose

för tjugofem år och några timmar sedan föddes, efter många om och men, en ganska stor bebis med punkfrisyr, mitt under ett juliåskväder. läkarna hade dömt sannolikheten för överlevnad till ungefär 50%, och att den lilla babyn skulle få bestående men i form av någon slags funktionsnedsättning var ingalunda uteslutet.

men babyn växte och var den gladaste babyn någon någonsin skådat. skrattade, jollrade, åt fler gröttallrikar än sin morfar. hon växte upp till en liten rebell: varje gång modern sa "julia, gör inte si eller så"; banne mig, gjorde inte lillflickan det! allt som var farligt skulle provas och allt som var förbjudet skulle trotsas. vid två års ålder rymde hon hemifrån och vid fyra åt hon skalbaggar som godis.

vid sju började hon skolan och förstod inte ett skvatt av hur man skulle bete sig bland jämlika. ordet "tuff" fick henne att gråta och matematik var bara en massa siffror som inte spelade någon roll. det som spelade roll var lek, böcker, fantastiska berättelser, stenar, att mor och far kom hem oskadda från jobbet, mormor i sin stuga och magi. vid tolv år trodde hon på fullaste allvar att hon besatt magiska krafter och kallade sig själv för häxa. tv-serien "charmed" var en stor favorit och hon hade en dagbok fylld av skrivelser om kompisar, kärlekar och hur bra det senaste avsnittet av den älskade tv-serien varit.

åren gick och den lilla punkfriserade babyn växte upp. idag fyller hon 25 och har precis flyttat till malmö, jobbar inom hemtjänsten, bloggar om livet och dekadens och genus, tycker om valar, harry potter, paradoxer och dinosaurier och avskyr idioti, att köa, myror (och personer som skriver om sig själva i tredje person).

idag fyller jag alltså tjugofem och har firat med fina tjejer, kärleksmums och hallonläsk på kafe agnez, två fantastiska böcker från pocketshop, ett par glas rödvin hemma i fönstret, doftprov på nya presentparfymen av fina alinah, och blivit kallad malmös vackraste flicka av en 80+ pratglad gubbe med massa skägg, som gissade på att jag fyllde sexton.
24.07.2012 kl. 23:09

om att inte ångra det förflutna



det är ingen idé att ångra något man gjort eller en viss händelse i ens förflutna eftersom det ändå inte går att förändra på faktum att det hände. detta säger många, och det finns till och med de som har "ångra ingenting" som sitt livsmotto. citat likt det i bilden ovan är liksom ett slags självbekräftande för att en skall slippa ha dåligt samvete.

för jag håller inte med. det är klart som nilens klara vatten att det finns sådant som en människa bör ångra. att man sårat någon annan till exempel. mord, misshandel, våldtäkt. att säga att detta är sådant som formar ens personlighet och att en därför inte skall behöva ångra något är bara inte urbota korkat och naivt, det är ytterligare ett sätt att stilla ens dåliga samvete.

det finns otaliga saker jag ångrar i mitt liv. alla gånger jag sagt något elakt till eller om någon annan. de gånger jag sårat. de gånger jag inte lyssnat på min magkänsla. jag ångrar all skada jag tillfogat mig själv. all energi jag lagt i att hata mig själv.

det finns alltså en hel del att ångra i livet och om någon säger att den ångrar ingenting så, fint, om det är så att du aldrig gjort något som skadat någon annan så kan jag väl bara säga grattis. men om jag tror dig? knappast.

det finns skillnad på att ångra och älta. ifall en går runt och hela tiden tänker igenom det en ångrar så är det inte längre bara ett hälsosamt jag-lär-mig-av-mina-misstag, då är det en nedåtgående spiral utan slut; ett ältande. som mycket väl kan äta upp en inifrån. första steget till att sluta älta är ju att förlåta sig själv. en behöver inte förlåta det en gjort (som sagt, det finns sådant som är oförlåtligt), men att förlåta sig själv och gå vidare behövs för att inte fastna i den ältande offerrollen.

det är bra att ångra. då lär en sig och förstår, förhoppningsvis, att göra bättre nästa gång, att göra rätt.
09.07.2012 kl. 11:12

sockerdricka, hiphop, längtan

förutom allt annat trevligt som det innebär att ha flyttat över till sveriges gröna sydstad så kan jag nämna den billiga maten. ett paket bacon, 8 kronor. åtta. kronor. vi äter väldigt mycket spagetti carbonara i vårt hushåll. för det andra köpte jag en hysteriskt god pesto gjord på rostad paprika och cashewnötter. och för det tredje, pippis favoritdricka, som tyvärr inte finnes inuti ihåliga björkar utanför lekfullt målade villa villekullor - men dock på glasflaska; sockerdricka, 3 kronor flaskan. det är ungefär 34 cent. och det är himmelskt idylliskt.

förutom att äta gott och billigt har jag jobbat, byggt bo, umgåtts, återupptäckt hiphop, sovit, kollat på fotboll, barnvaktat, varit sparvmamma, köpt långklänning, skypeat, ältat, längtat och njutit. har idag, min lediga söndag, gillrat en fälla bestående av honung, vatten och diskmedel för sockermyrorna som hittat in i vardagsrummet och hoppas det tar kål på dem. imorgon inleds min andra jobbvecka med sex dagar jobb och jag tror det ska gå bra.

nu är det juli och snart händer något mycket fint och så fyller jag dessutom år, utan ålderskris denna gång för vet ni, jag är faktiskt nöjd med hur det ser ut i livet nu.



01.07.2012 kl. 13:57

men jag vill ju bara att du tar på mig



okej.

när jag var elva gick jag till skolan i samma grårandiga tröja och grå lösa byxor, för då gick jag i femman och det var förbjudet för tjejer att gilla rosa och spice girls. man skulle ha lösa kläder, skejta och lyssna på rap. rap var lika med freestyler med bomfunk mc's och de flesta tjejer kunde koreografin till the bad touch utantill. och de visade den förforiskt till killarna som absolut inte dansade om det inte handlade om tryckare med snyggaste tjejen.

hemma stod jag vid spegeln och log åt hur jävla fin jag var. jag täckte över mina finnar så himla bra och valde den bästa jeansvästen och la upp mitt hår i en cool hästsvans. sen gick jag på festen och plötsligt var mina finnar supersynliga, mina kläder out of date och mina små bröst var patetiska. jag dansade lite halvdant till de senaste låtarna och kände hur det pirrade mellan benen då han med stort h som gick på samma klass på finska sidan råkade gå förbi. en gång dansade han tryckare med en av mina kompisar. jag kallade henne hora i min dagbok och ville dö.

de som blev tafsade på och bemötta med komplimanger, hur sexistiska och nedlåtande de än må vara, det var de som var de populära. de pratade om någons bröst och hur stora de var och klämde till höger och vänster men mig lät de bli och jag var så avundsjuk på tjejerna de tog på. och när jag gick i femman skulle man vara pojkflicka för att vara flickig var något negativt. att vara tjej var fel, att vara kille gav dig rätten att bestämma och det var helt okej.

när jag var tolv stod jag i klassrummet bland några killar och jag minns inte situationen i sig, den kan ha handlat om vad som helst, men det jag minns är att han står där, jämngammal, han som varit min vän i tvåan, och tittar på mig, och säger "du är så jävla ful. du är fulast i hela världen, fulare än någon på dagis. du kommer aldrig ha sex med någon förrän du är typ nittio... och då kommer han också vara typ nittio och blind och döv!"

och ja, visst, skrattretande, pinsamt, fel och vem bryr sig. men jag kan tala om för er att en tolvårig tjej med finnar över hela ansiktet och samma svettluktande favoritkläder varje dag bryr sig. väldigt, väldigt mycket.
16.06.2012 kl. 00:11

om evigt solsken över fläckfria sinnen

det finns stunder då man inte bör skriva det man känner eller funderar över i en blogg som ändå läses av en handfull personer. men det finns också stunder då det enda man vill är att skriva om det som pågår inuti en. dels den glädje av att kunna le stort vid bara ett minne eller ett visst namn i telefonrutan eller tankar om i övermorgon. men dels också den stora stora besvikelse mot två av de personer som någon gång betytt mest. en före detta så kallad "kärlek" och en eventuellt före detta så kallad vän (finns det inte regler för det här med vänner och ex?)

jag säger inte mer men inte mindre heller. jag är besviken och jag vill glömma allt nu. det räcker. jag har försökt förstå, jag har förlåtit, jag har orkat men nu orkar jag inte mera. nu rämnar allt. nu försvinner allt. för att kunna göra detta så bitterljuvt och ironiskt som möjligt; ett citat ur en av dina favoritfilmer.

How happy is the blameless vestal's lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Eternal sunshine of the spotless mind
Each prayer accepted, and each wish resigned.
05.06.2012 kl. 21:50

all i ever wanted was the world

¤
~
¤


¤
~
¤
 

om vänner och kärlek och ångest och saknad. eller bara om tuschtatueringar och en ny långklänningskärlek fyndad i helsingfors och present av kära mor min. om tolv nätter åker jag till malmö som ni vid det här laget redan vet och det har för första gången börjat kännas ens lite svårt meeeen det kommer att gå fint. finfint. åtminstone lämnar jag en hel del jävlighet bakom mig bl.a. finska fyllon haha skoja bara de finns överallt i sverige med. dock lämnade jag nyss det östra (dystra) botten men nu längtar jag dit igen. nu ska jag se lisbeth salander kicka ass på teve.
01.06.2012 kl. 21:46

party for everybody

jävlar i min ask vilken dag. känns som jag varit vaken i minst ett dygn. först tågresan som tog ett år på grund av vält godsvagn och vägarbete (det åkte t.o.m. baklänges ett tag), följt av danslektion där jag mirakulöst nog hängde med i koreografin till hälften. därefter sa jag upp mitt lilla rum så nu finns ingen återvändo. lite lagom hektisk portfolioskrivning senare vankades treornas regidemo. attan och järnspikar vad minnis scen var bra! som att se en fantastisk film.

sen kollade axelpixel och jag på första semifinalen av eurovision. dog gullighetsdöden av rysslands sköna babushkor och kände mig något besudlad av österrikets horribla bidrag. för att citera min far: man kan gott tänka sig att hitler härstammade därifrån.

i all hets har jag glömt att äta något förutom en smörgås så nu äter jag lite gröt. imorgon öldrickande och portfoliovisning hos vår lärare från 8 på morgonen. för så gör man i vår skola.
23.05.2012 kl. 01:04

om ingenting



två raderade inlägg, litervis med tårar, andnöd och ett fint facebooksamtal senare är jag relativt lugn. läser om freud och hysteri och kopplingen till drama och ska strax gå till affären med harry potter i öronen. det räddar det mesta mensiga torsdaghumör. jag inser att jag inte alltid är så stark som jag önskat och att det fortfarande, trots all tid som gått, gör ont, så in i helvete ont ibland. ett visst ord, namn eller en bild och det hugger i hjärtat och jag ser rött och är arg, förbannad och bitter och osar hatiska tankar över någon jag inte ens egentligen känner. jag är för gammal för det här och egentligen kan man väl aldrig bli för gammal för att känna kval av detta slag, men då och då önskar jag faktiskt att det hade en åldergräns. att dessa känslor var sådana som hörde högstadietiden till. att dylika händelser kunde vara förpassade till just högstadietiden och efter det kunde alla agera som vuxna och rationella människor med bra beslut men jag vet. jag vet att det inte är så lätt eller enkelt eller svartvitt och jag vet att det är orättvist och "livet måste gå vidare". men ibland gapar det bara tomt och alla minnen är som ett svart hav av klibbig ångest och iskall smärta. och andra dagar är det ljust, lugnt, fint som snö och jag har väl lärt mig mycket men ibland ibland undrar jag hur mycket man ska behöva lära sig. och nu blev det ändå ett väldigt personligt inlägg men så kan det gå.
tack & förlåt. ###########
10.05.2012 kl. 18:22

I didn't eat for three days so I could be lovely.

att vara fin är att vara så mycket mycket mer än vad man ser. bredvid det barn du säger är "fin" kanske står ett annat barn, gamla kläder, ovårdad, ledsen över att inte räknas, osynlig i ett utseendefixerat samhälle.
-
från ladydahmer
 
jag minns när jag var kanske femton, sexton år gammal och min familj och jag träffade en familjebekant och gick omkring på stan, tittade i affärer och sådant. jag minns hur hon gång på gång påpekade hur vacker, lång och fin min (onekligen vackra!) lillasyster var. hur hon borde bli modell. hur smal hon var. medan jag gick bredvid - smålullig, finnig och med rufsigt hår. jag minns hur jag kände mig då. och jag minns att jag tänkte att det inte skulle behöva spela roll men det gjorde det, och det gör det. och det påverkar även de som faktiskt får höra hur fina de är. utseende spelar roll och det är en lögn att påstå annat. men det är bara genom att se förbi utseendet som vi själva kan komma ifrån hetsen. om man ser sig omkring så inser man att det bara blir värre, värre och värre ju mer åren går.

det måste hända något.
25.04.2012 kl. 21:41

våren och sånt.

det sägs att vårdepression är vanligt och att våren som innebär förnyelse, förälskelse och pånyttfödelse gör att människor som inte upplever denna harmoni blir ledsna, irriterade och mest vill krypa under täcket. jag har alltid älskat våren och sommaren och faller oftare in i det som kallas vinterdepression, då allt blir mörkt och dystert.

men den här våren kan jag identifiera mycket väl med de som mest vill sjunka ner genom jorden. jag är trött, irriterad och melankolisk och främst är jag hopplöst bitter över att det inte finns någon balans i universum. det borde finnas en balans. de som inte gjort illa ska inte behöva lida. och de som gjort illa ska inte få ha det bra för sig.

jag önskar att det fanns lite balans. och blir samtidigt mest bitter på mig själv.
13.04.2012 kl. 16:39

glad

det är fredag, det är sportlov, det har gått bra idag, igår var en mysig dag och jag inleder ledigheten med att packa, lyssna på brittisk peppmusik och dricka mangoäppelcider. på måndag, på måndag åker jag till london.
24.02.2012 kl. 14:43

underbara ångest

underbara clara har intervjuats för damernas värld i en artikel som handlar om pyssel. inget ont om pysslande - tvärtom, det är superfint med folk som vill göra saker själv istället för att köpa nytt, som återvinner gamla material och sprider sitt intresse. men rubriken? "pyssla - och visa att du är någon." jag kan förstå den humoristiska undertonen, men mest får jag prestationsångest. "jaha, okej, jag har en sax, lite papper och lim, om jag klipper några snöflingor och limmar på fönstret, räknas det? är jag någon då?"

jag är så himla trött på artiklar och blogginlägg som ska försöka verka inspirerande och nyskapande och få oss att vilja vara oss själva, men mest säger precis samma sak som alla tidningar skrivna ur männens synpunkt där vi blir upplysta om senaste frisyren, snyggaste kläderna och bästa sminket - "detta måste du göra för att duga som tjej". men det är inte "banta, köp rätt kläder och såhär-är-du-bra-i-sängen."

det är pyssla. odla dina egna kryddor. baka, minst en gång per dag. köp second hand. laga frukost, lunch, middag. motionera. föd ett barn, kanske två. köp rött läppstift. och fotografera alltihop.

nej, jag är någon oavsett om jag pysslar fram trehundraelva julklappar, bakar en jävla sachertårta och bjuder mina vänner på ostronkväll - eller sitter i min säng med raggsockorna på och ser en hel säsong av "midsomer murders". och jag behöver inte "visa" något för någon, för huvudsaken är att jag vet det själv.



och hör sen!
09.12.2011 kl. 22:28

.

man kan inte jämföra olycka, ångest och smärta. det finns ingen sorglighetsskala som definierar vem som har det värst. men det finns perspektiv.

de dagar då ett icke-fungerande internet, en maska på strumpbyxorna, när favoritchipsen är slut i affären och ett överfullt diskberg är de största problemen i livet, det är de dagar som man egentligen kan kalla sig lycklig.
17.11.2011 kl. 22:57

Weltschmertz, Books &
Deathly Hallows



Saudade (Portuguese):
An intense, constant longing for something that does not and probably cannot exist.

Läst 2013

Gräset är mörkare på andra sidan
We have always lived in the castle

The Hobbit
A Game of Thrones
A Storm of Swords
Alice's Adventures in Wonderland
Through the Looking-Glass
The Virgin Suicides
Tillräckligt mörkt för en picknick
The Little Friend
Älskaren