under mina sjutton år som studerande i diverse olika klasser har jag märkt tydliga skillnader bland kön. såklart, det gör man ju, oavsett hur genusmedveten man är. en av dem är skillnaden mellan accepterat beteende för killar och accepterat för tjejer.

när jag gick på en teaterfolkhögskola hade vi en kille i klassen som var stöddig, öppet dissade folk (läs: mig) och vägrade ha fel om någonting. efter en diskussion då han försökt trycka ner mig totalt sa en tjej i klassen "men han är sådan, det är typiskt honom."

och jag blev förbannad. jag blev så jävla förbannad. vadå typiskt honom? bara för att det ingår i ens personlighet att vara en empatilös idiot så ger det väl ändå inte en rätten att vara det? och det är alltid, ALLTID männen man talar om när man säger så. hur ofta säger man "men hon är sådan"?

det som är typiskt tjejer är att reagera stort på "småsaker" eller att gråta över bagateller. men när en tjej är elak, talar skit om folk när de inte är närvarande eller uttalar åsikter som är rentav sexistiska så är hon sjuk i huvuet eller en bitch. men killar slipper. de slipper något straff för det är helt normalt för killar att vara sexistiska eller bete sig åt som skitstövlar för av någon anledning anser samhället att det ingår i mannens dna att vara stöddig, elak, otrogen och falsk.

och jag har så ofta hamnat in i diskussioner med dessa män. även då kvinnor varit inblandade - dock har de ofta dragit sig ur. det slutar alltid med att killen nonchalant viftar med handen och ler lite halvt förläget medan jag, så gott som alltid, fått sista ordet. dock tror jag inte det gjort någon skillnad. de har sina åsikter. och så många som jag känner som känner som jag säger ofta "men jag orkar inte börja hålla på", "de är ju bara dumma i huvudet".

men jag anser att man MÅSTE orka, oavsett om det är på skämt eller allvar. det är så djävulskt viktigt att få fram åsikter som inte är hatiska eller sexistiska. att man inte orkar kämpa för ett mer jämlikt samhälle bara på grund av trollen som finns bidrar ju bara till att trollen förökar sig och att de sunda åsikterna hamnar i skymundan.

hörde min första arcade fire låt (som jag är medveten om) när jag såg sluttexterna till "the hunger games" förra veckan. skoja i min lilla doja hur sent ute jag är. men jag antar att min misstrohet gentemot orkesterbaserade indieband satt sin prägel på vilka band jag automatiskt sållar bort, och arcade fire har varit ett av dem, oavsett alla ovationer.

nu har jag i alla fall förlorat min arkaiska eld-oskuld och jag älskar den här låten.



låter som en blanding av enya och valfritt japanpop-band. och jag gillar det. förresten så var "the hunger games"-filmen enligt förväntan, jag älskade den och älskar jennifer lawrence i rollen som katniss everdeen. enda problem är att den är för kort. alltså. 2 h 20 minuter är för lite. jag hade kunnat kolla i flera, flera timmar. hela hunger games-konceptet är så himla fascinerande och jag som blev väldigt besviken på battle royale i mina dagar fullkomligt älskar den bisarra dystopikänslan i denna makabra realityshow.

och som vanligt när det gäller liv och död funderar jag på ifall jag själv överlevt, klarat mig ett tag eller gått under direkt.

en fråga: någon mer än jag (och min pappa) som sitter kvar i biosalongen medan ljuset tänds och tittar igenom hela sluttexten?

tog inspiration härifrån som tagit den därifrån. ignorera att de kallar den för "crown of love" :))))
nu är mitt hår exakt den röda nyans jag ville ha också. eller okej kanske inte helt exakt men jag gillar den här. och om en vecka är jag hos alinah i malmö och det kommer bli världens bästa sex dagar.

två raderade inlägg, litervis med tårar, andnöd och ett fint facebooksamtal senare är jag relativt lugn. läser om freud och hysteri och kopplingen till drama och ska strax gå till affären med harry potter i öronen. det räddar det mesta mensiga torsdaghumör. jag inser att jag inte alltid är så stark som jag önskat och att det fortfarande, trots all tid som gått, gör ont, så in i helvete ont ibland. ett visst ord, namn eller en bild och det hugger i hjärtat och jag ser rött och är arg, förbannad och bitter och osar hatiska tankar över någon jag inte ens egentligen känner. jag är för gammal för det här och egentligen kan man väl aldrig bli för gammal för att känna kval av detta slag, men då och då önskar jag faktiskt att det hade en åldergräns. att dessa känslor var sådana som hörde högstadietiden till. att dylika händelser kunde vara förpassade till just högstadietiden och efter det kunde alla agera som vuxna och rationella människor med bra beslut men jag vet. jag vet att det inte är så lätt eller enkelt eller svartvitt och jag vet att det är orättvist och "livet måste gå vidare". men ibland gapar det bara tomt och alla minnen är som ett svart hav av klibbig ångest och iskall smärta. och andra dagar är det ljust, lugnt, fint som snö och jag har väl lärt mig mycket men ibland ibland undrar jag hur mycket man ska behöva lära sig. och nu blev det ändå ett väldigt personligt inlägg men så kan det gå.
tack & förlåt. ###########

batman, superman, the incredible hulk, spiderman, kick-ass, the green lantern, flash och så vidare i all oändlighet. superhjältar har alltid varit och kommer alltid vara populära. de är allt från den blyga nörden som blir biten av en spindel till utomjordingar i mänsklig skepnad. det finns något för alla. eller... ja. det finns något för männen.

jag vill inte vara sådan, men alltså, ingen annan som är trött på att den enda gången en kvinna får vara med och fightas med killarna är ifall hon har utseendet med sig? de flesta manliga superhjältar är onekligen muskulösa, attraktiva och sätter säkert komplexhjulen igång i pojkars hjärnor också - men här finns även en grön klump (hulken), samt alla nördars dröm i spindelmannen.

den enda kvinnliga superhjälte (nåja, av kvinnligt kön) som egentligen faller ur den stereotypa superhjältinnerollen är hit-girl - som är ett barn. men tänk henne som vuxen. jo, precis. dödligt sexig och tilltalande som få.

den här bilden säger också mer än tusen ord. ehm. om alla karaktärer poserade som den kvinnliga:

av någon anledning vaknade jag idag med fruktansvärd träningsvärk i bakre låren, vadmusklerna, höftmusklerna och hela ryggen. har knappt kunnat gå eller sitta och när jag var tvungen att böja mig ner för att knyta skosnören ville jag gråta. och jag har inte den blekaste aning varifrån denna träningsvärk kommer.

jag avskyr att träna något annat än nyttomotion (t.ex. promenader från a till b, trappor, cykling och sådant). inte så bra om man pluggar teater. så jag har varit så illa tvungen, tills jag förra hösten hoppade av bland annat akrobatiken på grund av, hm, diverse händelser. ingen desto mera träning på ett tag, med andra ord.

och nu har jag så ont att inte en stretchning i två timmar hjälper. enda orsaken till denna plötsliga oförklarliga smärta jag kan komma på är promenaden jag gick i går. en femtio-minuters promenad med lång paus i mitten. en ynka liten promenad. det enda som lindrar lite är att trycka en pirkka-grönsaker-fryspåse på diverse onda punkter på kroppen.

kom-ihåg-lapp till mig själv: skaffa medlemskort till valfritt badhus i malmö och köp en cykel.

om jag någonsin kommer överväga skådespelandet som ett alternativ igen så går jag gärna med i clowngruppen 1-2-3 schtunk.

såg denna fina föreställning idag och skrattade så käkmusklerna dog och magmusklerna gav sig tillkänna under allt vinterhull. josefine andersson, lasse beischer och henri kokko är en fantastisk ensemble som kompletterar varandra på det mest utmärkta sättet. har sett dem nu fem gånger och blir aldrig besviken. clownhumor då den är som bäst. don't try this at home.

mötte tre fina personer utanför svenska teatern. delade på en utsökt pizza med oliver, getost, spenat och annat gott på "virgin oil". några huvudlösa samtal och karpalolonkeron senare gick vi mot koffparken. mitt på georgsgatan stannade j glassbilen och köpte 36 glassar. vi fyra åt ungefär två per man, resten delades ut till glada och något förvånade främligar (poliserna tackade dock nej).

koffparken, bänksittande och skumpadrickande och det blev mörkare och kallare och folket omkring oss allt gladare och högljuddare. jag tycker uppriktigt synd om dem som ska städa helsingfors idag. vi samlade ihop vårt skräp, mötte upp ett par andra människor och tog oss till en hemmafest jag antar vi var välkomna till. folk överallt, gin och tonic, en-timmes-hångel i hörnet, hårtrassel i händerna, euphoria på repeat, (tröttsamt) feministsnack och som genom ett mirakel lyckades jag hitta den rakaste vägen till nattens dansgolv där jag återfann c och j och festen fortsatte tills jag trött som en gädda gick till kampen och satte mig på golvet i den överfulla nattbussen hem.

mycket mycket fin valborg.